Så kommer här inlägget om en av de saker som snurrar ständigt i mitt huvud. Det är ett hett diskussionsämne runt om i Sverige just nu också.
Ämnet handlar om jag vill skaffa fler barn eller inte. Grundtanken i mig är att jag inte vill ha fler barn. Men påtryckningar utifrån påverkar mig ständigt och får mig att fundera i alla olika banor. Varför vill jag inte ha fler barn? Ja det är många orsaker. Jag är nöjd med livet som det är nu. Jag vill inte vara gravid igen. Jag vill inte föda barn igen. Att vara mamma är det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv. Men det är också krävande och jobbigt många gånger. Jag vill också ha kvar en stor del av vuxenlivet med allt vad det innebär. Jag vill samtidigt göra karriär och komma någonstans i jobblivet. För att kunna kombinera detta så skulle det inte gå med fler barn. Som det är nu så kan jag både vara mamma och ha en del av vuxenlivet kvar.
Visst tänker man på Edvin och att han blir själv, att han inte har någon att dela barndomen med. Ingen att luta sig mot den dagen då hans föräldrar inte finns mer. Men ska man skaffa barn bara för att uppfylla detta mot det barn man redan har? Då tycker jag att det blir fel. Jag tycker att man ska skaffa barn därför att man vill det. Inte för någon annans skull. Då kan det knappast bli bra.
Och är det så att jag och Pär bestämmer oss för fler barn (vi är av samma åsikt) så är vi båda överens om att det gärna får vara några år mellan. Ingen av oss tycker att det gör särskilt mycket om det är 5-10 år mellan syskonen. Vi är båda sladdbarn. Mina syskon är 16 och 18 år äldre, Pärs syskon är 11 och 14 år äldre. Som vuxna har vi lika mycket utbyte med dem som om de hade varit mer nära i ålder. Jag ser ingen nackdel med detta. Man kan ju också säga att vi själva varit ensambarn genom barndomen.
Ensambarn blir också ofta väldigt självständiga och har god självkänsla. Visst finns det också fördelar med att ha syskon. Men jag anser att det samspel och turordning barnen ska lära sig får de mycket av i förskolan och skolan. Många påstår att man är självisk som bara skaffar ett barn. Men varför är man självisk? Man måste väl ändå göra det som man vill? Ska vi skaffa ett barn till även om vi inte vill det? Många påstår också att ensambarn blir bortskämda. Men det beror väl på hur man som förälder gör det. Om man vill skämma bort så gör man det och vill man hellre lära barnet värderingar och värdet av saker och ting så gör man väl det.
Och vill folk tycka att jag är självisk som inte skaffar fler barn så tyck det då. Och om någon vill säga ”du kommer ångra dig” så säg det då inte. Vem säger att jag inte ångrar mig om jag faktiskt skaffar ett barn till? Jag anser att alla gör som man själv vill och mår bra av.
Oavsett vad eller hur man väljer att bilda sin familj och hur många barn väljer eller inte väljer att skaffa så har alla föräldrar ett stort ansvar. Det viktigaste är väl att ge våra barn en trygg uppväxt och att göra dem till bra människor.
